Blödig...
Jag avskyr dessa fredagar varannan vecka när tjejerna ska vara hos A. Blir så deppig, laddar redan på torsdagskvällen inför min deppdag, då börjar det gro i magen och jag sitter och gråter.
Jag undrar ibland hur man är funtad som människa. Jag kan ibland vara så trött på brudarna när dom tjafsar, bråkar och trilskas och kan då tänka: Åh, vad skönt, snart ska dom vara hos A ett par dagar då kan jag bara tänka på mig själv och vila öronen. Men när fredagen kommer och dom ska lämnas på dagis resp. skola så blir jag ledsen och saknar dom så fort jag stängt dörren bakom mig. I bilen till jobbet gråter jag, IGEN :-(
Kommer ihåg när jag bodde hemma, mamma och jag var som ler och långhalm. Alla sa jämt "Var ska sleven vara om inte i grytan" Jag avskydde verkligen när dom sa så för jag kände det som om jag bara var i vägen hela tiden. Jag älskade ju bara min mamma och ville vara där hon var och jag vet att mamma älskade att ha mig med överallt, precis som jag älskar att ha Izabelle med mig. Men det jag egentligen skulle komma till var att när vi skulle skiljas åt, mamma och jag, t ex om jag skulle på skolresa så grät vi. Både hon och jag. Vi klarade inte av avskeden och kunde inte pratas vid i telefon när jag eller hon var borta för då stortjöt både hon och jag. Ville jag höra hur dom hade det eller tvärtom så var det pappa som fick vara mellanhanden...haha. Jag kan säga, detta höll på länge, det är inte många år sen vi lärde oss att pratas vid i telefon när vi är borta utan att gråta. Inte klokt, jag vet, men jag är blödig och har att brås på, mamma är likadan och jag märker att jag har fört över min blödighet på Izabelle, hon är lika känslig som jag.
Men nu har jag iaf sett till att jag ska till en kompis ikväll så jag slipper vara hemma själv. Det blir säkert bättre, det är bara 3 månader sen vi separerade. Min förhoppning är att jag till slut ska uppskatta dom här helgerna.
Älskar er mina brudar!!!!
PUSS
Jag undrar ibland hur man är funtad som människa. Jag kan ibland vara så trött på brudarna när dom tjafsar, bråkar och trilskas och kan då tänka: Åh, vad skönt, snart ska dom vara hos A ett par dagar då kan jag bara tänka på mig själv och vila öronen. Men när fredagen kommer och dom ska lämnas på dagis resp. skola så blir jag ledsen och saknar dom så fort jag stängt dörren bakom mig. I bilen till jobbet gråter jag, IGEN :-(
Kommer ihåg när jag bodde hemma, mamma och jag var som ler och långhalm. Alla sa jämt "Var ska sleven vara om inte i grytan" Jag avskydde verkligen när dom sa så för jag kände det som om jag bara var i vägen hela tiden. Jag älskade ju bara min mamma och ville vara där hon var och jag vet att mamma älskade att ha mig med överallt, precis som jag älskar att ha Izabelle med mig. Men det jag egentligen skulle komma till var att när vi skulle skiljas åt, mamma och jag, t ex om jag skulle på skolresa så grät vi. Både hon och jag. Vi klarade inte av avskeden och kunde inte pratas vid i telefon när jag eller hon var borta för då stortjöt både hon och jag. Ville jag höra hur dom hade det eller tvärtom så var det pappa som fick vara mellanhanden...haha. Jag kan säga, detta höll på länge, det är inte många år sen vi lärde oss att pratas vid i telefon när vi är borta utan att gråta. Inte klokt, jag vet, men jag är blödig och har att brås på, mamma är likadan och jag märker att jag har fört över min blödighet på Izabelle, hon är lika känslig som jag.
Men nu har jag iaf sett till att jag ska till en kompis ikväll så jag slipper vara hemma själv. Det blir säkert bättre, det är bara 3 månader sen vi separerade. Min förhoppning är att jag till slut ska uppskatta dom här helgerna.
Älskar er mina brudar!!!!
PUSS
Kommentarer
Trackback
