Marlene

Är det så roligt att vara osams, så man måste provocera fram att jag blir arg?
Det här händer flera gånger om dagen i vårt hem och jag börjar fundera på om inte jag är en värdelös mamma ändå. Detta måste väl bero på mig? Varför är inte andra barn så här mot sina mammor?
Ett exempel: Jag och Belle var till Ikea idag, det är ändå lite mysigt att göra något tillsammans, tycker jag. Och jag är väl dum som ger henne chans på chans. Hur som helst, jag råkade slå till Izabelle med min väska när jag hade den på axeln och vände mig om, hon blev sur och "skrek": du slog mig. What!!!! Jag kom åt dig Izabelle, jag har inte slagit dig nu, förut och kommer heller aldrig att göra det, sa jag till henne. Jo, du slår mig jämt, säger hon då...Men hallå, vad menar hon egentligen. Jag har väl aldrig slagit henne. Jag brukar kunna ta henne i örat eller i håret om hon är för besvärlig, men aldrig slagit med min hand. I alla fall, hon gick och puttade på min väska hela tiden och sen sa hon, sluta slåss då!!! Nu skärper du dig, annars så blir det ingen tv ikväll. Inte för dig heller, säger hon då. Uppkäftiga barn är nog bland det värsta jag vet. Det kan verkligen reta gallfeber på mig. Jag sa åt henne att inte vara uppkäftig, då säger hon bara: Jag vet inte vad det betyder. Så säger hon ofta nu för tiden, hon vet inte vad det betyder som jag säger åt henne. Hur hanterar man detta??? Hon kan vara jättemysig och snäll ena stunden för att sen börja provocera fram något tjafs. Behöver hon uppmärksamhet? Vad är det för fel?

Jag tycker att jag försöker få dom att må bra och gör så mycket för dom. I går var dom på badhuset och efter det var vi på Busborgen. Gör dumma mammor sånt för sina barn?

Snart är det dags för vårt söndagsmys med varma mackor framför tv:n och Singing Bee, ett av deras favvo-program.

Kram