Fett inlägg
Jag säger när jag ser mig själv i spegeln: Du är fett ful och fett fet..
För kanske 3 månader sen erkände jag för mamma för första gången hur jag egentligen mår. Hon har naturligtvis förstått att jag inte mått bra med mig själv på många år men har aldrig hört mig erkänna det.
Det var som en sten föll från hjärtat när jag sa orden till henne...
Nu erkänner jag även för er...
Jag hatar mig själv (hata kanske är ett stort ord men det är inte långt ifrån). Det finns inte någonting hos mig själv som jag skulle kunna säga att jag gillar eller tycker är bra. Jag ljuger inte, det är verkligen så jag känner det.
Jag är helt enkelt för tjock och jag mår inte bra av det...
Oj, det var svårare att skriva än jag trodde.
Detta påverkar mig som människa jättemycket.
De som känner mig vet hur social jag är eller var.
Nu stänger jag mig inne, går inte ut på krogen, går inte på fester, går knappt in till grannen faktiskt.
Jag vill inte vara den som är tjockast!!! Tycker alla tjejer är så smala och snygga och så kommer jag...
Jag har blivit en osocial tjej som är oerhört otrygg i sig själv.
Går jag på t ex ett café och ser att det endast finns platser längst in i lokalen blir jag alldeles kallsvettig och börjar funderar på hur jag ska ta mig till det bordet UTAN att putta till någon annan med min rumpa och mage.
Jag skulle aldrig gå till affären och köpa godis eller chips utan att köpa andra varor för de i kassan tänker säkerligen: Du din feta jäkel behöver inte det här, köp grönsaker eller frukt istället.
En person jag känner skulle aldrig köpa endast toapapper för då skulle kassören undra om han skulle hem och skita.
Var hemma hos en kollega till mig och hennes son säger när jag reser mig ur soffan: Oj, vilken stor rumpa du har...
Okej, det var ett barn som sa det men ändå, jag har inte kunnat förtränga det utan det ligger och gnager i bakhuvudet. Med tanke på hur smal hans mamma är så är det kanske inte så konstigt att hans känsla var sån. Men det var hemskt. Vad är det man säger; barn och fyllon är de som talar sanning.
Orsaken till att jag går upp så mycket i Izabelle och Nathalie beror nog på detta problem.
För dom är jag alltid deras älskade mamma och dom älskar mig villkorslöst oavsett om jag är tjock (läs fet) eller smal och då är det så lätt för mig att bara vara deras för jämnan.
Jag har nu varit singel i 1½ år och det har aldrig hänt mig sen jag var 15 (pappa skulle nog säga 1:a klass) som jag varit utan kille så länge. Naturligtvis beror detta oxå på att jag inte har självförtroendet att träffa någon och man träffar heller ingen hemma i tv-soffan.
Jag har väl haft några romanser men det har inte lett någonstans, kanske för att jag inte är trygg i mig själv. Sen kan man ju undra varför dessa killar träffat mig, det kan inte vara för pengarna för dom har jag inte heller...Hmmm...Var tvungen att bjuda på lite humor oxå.
Jag kommer att ta tag i det en dag bara motivationen kommer, ni tycker säkert detta inlägg är motivation nog men så enkelt är det inte. Jag lovar att ta tag i det inom en snar framtid.
Som optimisten skulle sagt, det kan bara bli bättre!!!
Kram
Det är otroligt tråkigt att höra att du har en sådan självbild. Du som verkligen är den som livar upp den gråa vardagen för oss andra. Jag tycker det är få som har så mycket utstrålning som du. Du behöver inte förändras utan bara lära dig tycka om dig själv.
Jag finns här för dig.
Kram.
Jag förstår dig och läser ditt inlägg med tårar i ögonen.
Och det spelar ingen roll vad andra säger även om man för en stund kan leva på en komplimang, en bekräftelse från någon kille/vän, ett intresse från det motsatta könet kan aldrig hela dig som människa.
ATt lära sig att älska sig själv är det svåraste som finns.
Och jag tycker så här....att många säger att man ska acceptera sig som man är och lära att älska sig själv sm man ser ut. Det tycker jag låter toppen och det är på nåt vis en självklarhet. Men samtidigt ska man ite acceptera nåt man egentligen inte vill eller tycker om.
Menjag tror iallafall att man först måste acceptera sig somperson och lära sig att veta och älska sig själv som man är och se sina både för och nackdelar.....SEN tror jag att man kan börja jobba på utsidan. Tror att det är lättare då. En stark insida är vitkigt för att kunna ta tag i den "ovesäntliga" utsidan. Men som så sklart är vikitg för hur man mår.
Tyvär så påverkar utseendet mer än man önskar.
Nu har ju inte jag sett så mycket av dig att jag kan kommentera ditt utseende, men eftersom jag läser din blogg så kan jag bara säga att du verkar vara en fantastisk mamma och person med stort hjärta och mycket känslor. Och för mig är du vacker......ta åt dig av det.
Och för dina barn är du vackrast i världen.
Åj så långt och säkert väldigt mycket osammanhängande dravvel hihi ;) Men ämnet berör mig och jag känner igen mig så väl.
Hoppas att du hittar lugnet i dig och inte stänger dig inne. Det är du för bra för.
Lev idag, ett steg i taget........(allt är ju så lätt i teorin) ;)
Kram kram
