Marlene

Att man har sina barn till låns vet jag men bara tanken på att dom en dag ska flytta ifrån mig och skaffa sig egna liv får mig andas tungt!
Jag vill ha dom här för evigt!

Jag vänder ut och in på mig själv för deras skull. Jag vill att dom ska få det bästa jämt, har jag en slant över så går den slanten till dom, inte till mig, utan till dom!
Hur kan det då komma sig att vår relation till varandra är som en berg-o-dalbana?
Jag kan bli galen på dom, och ha de mest krävande diskussionerna och känner mig utpumpad efter en dag tillsammans. När vi sen sitter tillsammans i soffan på kvällen och ser på tv så blir jag överfull med kärlek igen.

För visst är det så, den man känner sig trygg tillsammans med, den kan man även vara väldigt arg på och säga de onödigaste saker till för man är så säker på att den personen, i det här fallet jag, deras mamma, älskar dom ändå villkorslöst och hon kommer alltid att finnas där när dom behöver henne.




En suddig bild på mig och mamma, detta är en person jag vet älskar mig villkorslöst trots att jag oxå var trotsig och sa de mest dumma saker...